FINASTE

Till utseendet är ju mina barn väldigt lika varandra, och även till fysiken på så vis att dom är tidiga motoriskt osv. Men som jag minns Pontus var han ivrigare, vildare och mer frammåt och oförsiktig.Ramlade mer. Rasmus kan kännas mer funderande och iakttagande. Även om det är full fart på honom såklart men ändå lite "mildare" i sättet. Rasmus har aldrig försökt ta sig ur vagnen tex. Pontus skulle ner hela tiden (från tidig ålder). Men det dom båda har gemensamt är att dom gnölar väldigt sällan. Dom har alltid varit tåliga (om dom ramlar osv). Dom har som en trygg framtoning eller vad jag ska säga. Lättsamma på så vis.

Iofs har vi alltid låtit Pontus härjat ganska mkt. Inte förbjudit massa saker som kanske är farliga egentligen. Mkt just för att fysiken är god och jag har tilltro att han fixar det och om han ramlar,,,,ja då ramlar han. Här klänger han iaf på en isig stege.

 

Det glada humöret har dom båda. Även om Pontus har sina sidor men glada o trygga verkar dom vara. Kan inte förstå att Rasmus snart är 1 år. Så galet hur tid bara kan upplevas så snabb, men ändå finns känslan att han funnits så länge.  Klart att man njuter av barnen, men jag har inte kunnat njuta o ta tillvara på denna bebistid på samma sätt som med POntus. Året har ju dessutom bestått av ständiga konflikter. Hoppas Pontus kommer på att dom kan ha riktigt roligt ihop istället för att bara se en konkurrent i lillebror. Nu när Rasmus går för fullt så kan dom ju leka på ett annat sätt. Om bara P vill.

RUBRIK

Ett tag sedan sist... Det har varit mycket på mitt bord senaste tiden.
Jag har fyllt år, jag o barnen är jätteförkylda (tror kanske att Rasmus har sin 10:e (!!!) tand på G).
Jag har bestämt mig för att återgå till min gamla arbetsplats. Fick detta klappat o klart igår, kommer börja 22/4 och då blir Niklas pappaledig. Plan A var ju att skola in Rasmus 1/4 men vi ändrade oss till i augusti. Blir bra. Men fattigt.

Pappas begravning för en vecka sedan. Det var gruvsamt. Barnen var heeeelt galna här hemma på morgonen och jag kände mig nervös o stressad. Vi kom oss iväg, kallt o soligt var vädret. Släkt och några vänner och jättemycket branchfolk.  Allt gick bra. Barnen var helt makalöst duktiga. Så skönt det kändes bara det! Begravningen blev en fin stund och fast den är gjord så bär jag ändå på en overklighets känsla att det hänt. Intellektet vet, men ändå känns det konstigt.
Minnesstunden blev också bra. Vi var runt 43 pers.
Fina telegram lästes upp, gåvor har lämnats till olika fonder.
Släkten har jag ju inte haft mycket (ingen) kontakt med genom åren, men vad tacksam jag är för allt stöd dom visat. På olika sätt. Omtanke.

Pappa dog av en hjärtinfarkt. Det har varit ett rent krig att få fram dödsorsaken. Jag får se om vi tar detta vidare, man ska inte behöva bemötas så som jag blivit bemött. Inte i en stund som denna. Läkarjävel.
Sen framkom det saker iom obduktionen som jag måste få "bearbeta". Frågor har tillkommit som jag måste grubbla på.