FARVÄL

Det har ju gnagt i mig länge. Är det ett svek? Är det ett personligt misslyckande? 

Onda samveten hit o dit, men nu är beslutet taget, boende ordnat och imorgon är det så dags att säga hej då till fina Baileyz. 

Om än på prov till en början, men förhoppningen är ju att hon får ett stadigvarande boende med ett roligare och meningsfullare liv än vi kan erbjuda just nu. En gammal kompis till mig som bor i Ursviken ska ta henne, dom har stt stuteri (hennes man jobbar som kusk) och hon är djurvän in i själen. Känns bra med någon jag känner. 

Haft hund i 31 år, så det klart att det känns konstigt, men ändå skönt. Nu är det ju inte sagt att detta funkar, men faktum kvarstår  ju iaf...hon ska inte bo här.

TOTALT OINTRESSANT INLÄGG

Här är det inte mycket bloggaktivitet precis.
Det är väl iofs inte så mkt som händer mer än att dagarna går i sina hjulspår, med små avstickare här o där.
Mina bihålor är ånyo tjocka o täta, Rasmus snorar och vi är ju trots allt förskonade.
Ska inte klaga. Har vabbat E N gång med Pontus.
(så nu var det sagt. Ligger vi väl däckade lagomt till helgen).

Pontus måste ha tvärvuxit, plötsligt känns allt för kort o han klagar själv att kängorna är för små.
Rasmus har inte gått upp så mkt i vikt men ingen fara. Det är ju inte för att han inte äter, utan snarare förbränner han väl massor. Ungen kan inte vara still. Sweet lord vad han klättrar o far.
Vaccineringen gjordes under förväntad gråt.
Däremot föll han härom dagen o slog ögat ganska illa, så ettårs fotograferingen skjuter vi på. Inget kul att fota m sår i ansiktet.

Snart börjar jag jobba också. Har gått ner till 75% o schemat är riktigt bra. (för en ggn skull). Tyvärr är ju helgpassen kvar vilket innebär att jag inte ser familjen på hela helgen (såvida dom inte kommer till jobbet). (7-20 / 7-21 med 2tim rast). S U  R T ja, men what to do??
Om jag inte sagt det så säger jag det nu: jag kommer återgå till min förra arbetsplats, t.o.m samma avdelning (tjoho).

 Köpt ny lampa ovanför köksbordet. I helgen köpte vi ny spis o micro, samt en surfplatta som (inte bara förstås) Pontus ska kunna använda. Han behöver stimuleras samt utveckla sin smarthet. Mer om detta "problem" en annan ggn.

                                                         Storebror hjälper lillebror.

Den här lilla skrotungen har minsann också börjat visa humör. Hujedamej vad livat det kommer bli. Men ... det kommer inte bli lätt, men det kommer att vara värt det.

KALAS IGEN

Mycket kalasande den här tiden. Pontus i december. Jul o nyår på det. Så i januari fyller jag år och fyra dagar senare Hugo. Å Rasmus nu d. 19/2. Sen får det vara färdig fikat ett tag!
Idag har vi haft kalas för att fira kommande ettåring.
S H I T ! ! ! ! Ett år redan. Heeelt overkligt hur tiden bara äts upp.

Hur kommer man minnas den här tiden om några år, brukar jag tänka. Det är ju knappt så man minns några månader bakåt. Intensivt lär ju vara ett ordatt minnas för att beskriva tillvaron just nu.

Nåväl... Rasmus skulle egentligen ettårs vaccineras imorgon, men han har en väldans massa rossel i lungorna så vi skjuter på det i två veckor. F.ö går och klättrar han som en liten bergsget överallt. Och då menar jag överallt!
Pontus är stundom mysigaste ungen i världen, och pratar non stop , gngager hål i huvudet på en, och det är med en fantastisk inlevelse han har sina toerier om än det ena än det andra, och stundom är han som en finne i röven. D.v.s jävligt irritirande och man blir galen på att inte nå den. För jag når honom inte. Han har ett sånt temperament att jag fattar nada.

LÄNGTAN

Längtar tills vintern är över, då man kan röra sig fritt ute, slippa bylsa på ungarna massa kläder (å då ska ni veta att jag inte är den som packar in dom i sjuttioelva lager som många andra).

Längtar tills allt är över och förbi med allt praktiska kring bodelningen efter pappa. Hade jag fått bestämma hade mer blivit gjort, men nu andas jag igenom all frustration med målet att det kommer att gå över snart.

Längtar tills jag känner inre ro.

Längtar tills barnen är något år äldre. Småbarnsåren sliter.

Längtar tills jag känner mig nöjd med min arbetssituation. Nu när jag återgår kommer jag att avsluta min placering och börja på min förra arbetsplats. Löser inga problem men förhoppningsvis jobbar jag med roligare folk och därmed trivs bättre - tills den stora dagen då jag hittar det perfekta jobbet (som om...).

Längtar tills jag får ordning på hälsan. Min kropp är i stort renoveringsbehov, något jag vill ta tag i när bära-barn-perioden är över. (som mest iaf).

Längtar tills jag känner lugn o ro, harmoni o tillfredsställelse.

FINASTE

Till utseendet är ju mina barn väldigt lika varandra, och även till fysiken på så vis att dom är tidiga motoriskt osv. Men som jag minns Pontus var han ivrigare, vildare och mer frammåt och oförsiktig.Ramlade mer. Rasmus kan kännas mer funderande och iakttagande. Även om det är full fart på honom såklart men ändå lite "mildare" i sättet. Rasmus har aldrig försökt ta sig ur vagnen tex. Pontus skulle ner hela tiden (från tidig ålder). Men det dom båda har gemensamt är att dom gnölar väldigt sällan. Dom har alltid varit tåliga (om dom ramlar osv). Dom har som en trygg framtoning eller vad jag ska säga. Lättsamma på så vis.

Iofs har vi alltid låtit Pontus härjat ganska mkt. Inte förbjudit massa saker som kanske är farliga egentligen. Mkt just för att fysiken är god och jag har tilltro att han fixar det och om han ramlar,,,,ja då ramlar han. Här klänger han iaf på en isig stege.

 

Det glada humöret har dom båda. Även om Pontus har sina sidor men glada o trygga verkar dom vara. Kan inte förstå att Rasmus snart är 1 år. Så galet hur tid bara kan upplevas så snabb, men ändå finns känslan att han funnits så länge.  Klart att man njuter av barnen, men jag har inte kunnat njuta o ta tillvara på denna bebistid på samma sätt som med POntus. Året har ju dessutom bestått av ständiga konflikter. Hoppas Pontus kommer på att dom kan ha riktigt roligt ihop istället för att bara se en konkurrent i lillebror. Nu när Rasmus går för fullt så kan dom ju leka på ett annat sätt. Om bara P vill.

RUBRIK

Ett tag sedan sist... Det har varit mycket på mitt bord senaste tiden.
Jag har fyllt år, jag o barnen är jätteförkylda (tror kanske att Rasmus har sin 10:e (!!!) tand på G).
Jag har bestämt mig för att återgå till min gamla arbetsplats. Fick detta klappat o klart igår, kommer börja 22/4 och då blir Niklas pappaledig. Plan A var ju att skola in Rasmus 1/4 men vi ändrade oss till i augusti. Blir bra. Men fattigt.

Pappas begravning för en vecka sedan. Det var gruvsamt. Barnen var heeeelt galna här hemma på morgonen och jag kände mig nervös o stressad. Vi kom oss iväg, kallt o soligt var vädret. Släkt och några vänner och jättemycket branchfolk.  Allt gick bra. Barnen var helt makalöst duktiga. Så skönt det kändes bara det! Begravningen blev en fin stund och fast den är gjord så bär jag ändå på en overklighets känsla att det hänt. Intellektet vet, men ändå känns det konstigt.
Minnesstunden blev också bra. Vi var runt 43 pers.
Fina telegram lästes upp, gåvor har lämnats till olika fonder.
Släkten har jag ju inte haft mycket (ingen) kontakt med genom åren, men vad tacksam jag är för allt stöd dom visat. På olika sätt. Omtanke.

Pappa dog av en hjärtinfarkt. Det har varit ett rent krig att få fram dödsorsaken. Jag får se om vi tar detta vidare, man ska inte behöva bemötas så som jag blivit bemött. Inte i en stund som denna. Läkarjävel.
Sen framkom det saker iom obduktionen som jag måste få "bearbeta". Frågor har tillkommit som jag måste grubbla på.

12/13

Året började med våran andra sons födelse och året slutade med min pappas död.

Kontraster.

Däremellan har det varit full fart, långsamt, slititgt, underbart mm.

Ungefär så som livet ser ut.

 

 

Hoppas på ett harmoniskt 2013.