KALAS IGEN

Mycket kalasande den här tiden. Pontus i december. Jul o nyår på det. Så i januari fyller jag år och fyra dagar senare Hugo. Å Rasmus nu d. 19/2. Sen får det vara färdig fikat ett tag!
Idag har vi haft kalas för att fira kommande ettåring.
S H I T ! ! ! ! Ett år redan. Heeelt overkligt hur tiden bara äts upp.

Hur kommer man minnas den här tiden om några år, brukar jag tänka. Det är ju knappt så man minns några månader bakåt. Intensivt lär ju vara ett ordatt minnas för att beskriva tillvaron just nu.

Nåväl... Rasmus skulle egentligen ettårs vaccineras imorgon, men han har en väldans massa rossel i lungorna så vi skjuter på det i två veckor. F.ö går och klättrar han som en liten bergsget överallt. Och då menar jag överallt!
Pontus är stundom mysigaste ungen i världen, och pratar non stop , gngager hål i huvudet på en, och det är med en fantastisk inlevelse han har sina toerier om än det ena än det andra, och stundom är han som en finne i röven. D.v.s jävligt irritirande och man blir galen på att inte nå den. För jag når honom inte. Han har ett sånt temperament att jag fattar nada.

LÄNGTAN

Längtar tills vintern är över, då man kan röra sig fritt ute, slippa bylsa på ungarna massa kläder (å då ska ni veta att jag inte är den som packar in dom i sjuttioelva lager som många andra).

Längtar tills allt är över och förbi med allt praktiska kring bodelningen efter pappa. Hade jag fått bestämma hade mer blivit gjort, men nu andas jag igenom all frustration med målet att det kommer att gå över snart.

Längtar tills jag känner inre ro.

Längtar tills barnen är något år äldre. Småbarnsåren sliter.

Längtar tills jag känner mig nöjd med min arbetssituation. Nu när jag återgår kommer jag att avsluta min placering och börja på min förra arbetsplats. Löser inga problem men förhoppningsvis jobbar jag med roligare folk och därmed trivs bättre - tills den stora dagen då jag hittar det perfekta jobbet (som om...).

Längtar tills jag får ordning på hälsan. Min kropp är i stort renoveringsbehov, något jag vill ta tag i när bära-barn-perioden är över. (som mest iaf).

Längtar tills jag känner lugn o ro, harmoni o tillfredsställelse.

FINASTE

Till utseendet är ju mina barn väldigt lika varandra, och även till fysiken på så vis att dom är tidiga motoriskt osv. Men som jag minns Pontus var han ivrigare, vildare och mer frammåt och oförsiktig.Ramlade mer. Rasmus kan kännas mer funderande och iakttagande. Även om det är full fart på honom såklart men ändå lite "mildare" i sättet. Rasmus har aldrig försökt ta sig ur vagnen tex. Pontus skulle ner hela tiden (från tidig ålder). Men det dom båda har gemensamt är att dom gnölar väldigt sällan. Dom har alltid varit tåliga (om dom ramlar osv). Dom har som en trygg framtoning eller vad jag ska säga. Lättsamma på så vis.

Iofs har vi alltid låtit Pontus härjat ganska mkt. Inte förbjudit massa saker som kanske är farliga egentligen. Mkt just för att fysiken är god och jag har tilltro att han fixar det och om han ramlar,,,,ja då ramlar han. Här klänger han iaf på en isig stege.

 

Det glada humöret har dom båda. Även om Pontus har sina sidor men glada o trygga verkar dom vara. Kan inte förstå att Rasmus snart är 1 år. Så galet hur tid bara kan upplevas så snabb, men ändå finns känslan att han funnits så länge.  Klart att man njuter av barnen, men jag har inte kunnat njuta o ta tillvara på denna bebistid på samma sätt som med POntus. Året har ju dessutom bestått av ständiga konflikter. Hoppas Pontus kommer på att dom kan ha riktigt roligt ihop istället för att bara se en konkurrent i lillebror. Nu när Rasmus går för fullt så kan dom ju leka på ett annat sätt. Om bara P vill.

RUBRIK

Ett tag sedan sist... Det har varit mycket på mitt bord senaste tiden.
Jag har fyllt år, jag o barnen är jätteförkylda (tror kanske att Rasmus har sin 10:e (!!!) tand på G).
Jag har bestämt mig för att återgå till min gamla arbetsplats. Fick detta klappat o klart igår, kommer börja 22/4 och då blir Niklas pappaledig. Plan A var ju att skola in Rasmus 1/4 men vi ändrade oss till i augusti. Blir bra. Men fattigt.

Pappas begravning för en vecka sedan. Det var gruvsamt. Barnen var heeeelt galna här hemma på morgonen och jag kände mig nervös o stressad. Vi kom oss iväg, kallt o soligt var vädret. Släkt och några vänner och jättemycket branchfolk.  Allt gick bra. Barnen var helt makalöst duktiga. Så skönt det kändes bara det! Begravningen blev en fin stund och fast den är gjord så bär jag ändå på en overklighets känsla att det hänt. Intellektet vet, men ändå känns det konstigt.
Minnesstunden blev också bra. Vi var runt 43 pers.
Fina telegram lästes upp, gåvor har lämnats till olika fonder.
Släkten har jag ju inte haft mycket (ingen) kontakt med genom åren, men vad tacksam jag är för allt stöd dom visat. På olika sätt. Omtanke.

Pappa dog av en hjärtinfarkt. Det har varit ett rent krig att få fram dödsorsaken. Jag får se om vi tar detta vidare, man ska inte behöva bemötas så som jag blivit bemött. Inte i en stund som denna. Läkarjävel.
Sen framkom det saker iom obduktionen som jag måste få "bearbeta". Frågor har tillkommit som jag måste grubbla på.

12/13

Året började med våran andra sons födelse och året slutade med min pappas död.

Kontraster.

Däremellan har det varit full fart, långsamt, slititgt, underbart mm.

Ungefär så som livet ser ut.

 

 

Hoppas på ett harmoniskt 2013.

 

PÅ ETT ÖGONBLICK VÄNDER DET

4 november skrev jag ett inlägg om det här med barnbarn, att jag var ledsen att mamma missar mina barn och att barnen inte har någon mormor. Nu har dom inte någon morfar heller.
Jag har pratat med Pontus om att morfar är död. Någon process har startat inom honom men han är ju bara 3, så det är svårt att veta hur mkt man ska säga. Dock har han ju minnen med morfar så våran tanke är att hålla dessa levande, så att Pontus egna minnesbilder kanske får finnas kvar.
Han var så söt och sa:" Är morfar död? Då kan ju jag ta plåster och sätta på morfars blod. Då blir det bra."

För egen del då?
Ja, pappa var här på Pontus kalas på lördagen. På tisdagen pratade vi på telefonen om tider och annat kring jul. På torsdagen (vad vi antar) var han död.
Tur grannen ringde, annars hade han inte varit saknad förrän på julafton.
Många tankar snurrar. Minnesbilden av att hitta honom där.
Nu, allt praktiskt. Längtar att Peter ska komma hem så vi kan prata ordentligt. Nu blir det snabba samtal, lite Skype. Men han ligger 6 timmar före i tid, så inte lätt tajma in heller.

Snart fyller jag 39 år. Innan dess kommer jag att ha begravt min pappa. Mina båda föräldrar lämnade mig allt för tidigt. Min mamma saknar jag så jag kan gå under ibland. Pappa kommer såklart också att fattas mig även om vår relation var en annan.

För pappas del tycker jag det är så himla tråkigt. Som han planerat denna pension. Både mentalt och ekonomiskt. Så hinner han inte få ta del av det. Alls.
Det kusliga är att jag har pratat med Niklas tidigare om just detta - att det är så här det kommer bli. Han går i pension, en granne kommer ringa mig, han dör knall fall. Sen trodde jag väl att det skulle gå lite längre tid innan det hände. Men ändå - jag har sett detta i tanken redan innan det hände.

Vila i frid.

TRE ÅR

Nu är det ett glapp igen sedan förra inlägget. Sitter nästan aldrig vid datorn numer.
Vad ska man säga...livet snurrar på och tiden går fort. Så fort så att Pontus har fyllt tre år.
13 December -09 började det snöa när vi skulle in till förlossningen (inte en flinga innan) så vi brukar säga att han kom med snön. Sen har det varit verkligen livet före och livet efter man fick barn.
Vi gav presenter på morgonen men de upphängda ballongerna var roligare att leka med :-)
På e.m var det luciafirande på dagis. Han var en pepparkakstomte.
Idag hade vi kalas för släkten. Prylar o prylar o prylar. Å om 9 dagar är det dags igen.... (jul alltså).

 Skepp o´hoj! Pirater är kul!

 

 Bamsepussel!

 

 Världens finaste !

 

Ingen konst att blåsa ut ljus!

 

 

F.ö så har vi hunnit med julbord på Skeppsviks herrgård, glögg/jul fika m vänner,klippt av massor med hår, haft brorsan halv-boendes här, men nu är det som så att han blir Umebo igen , efter 20 år på vift. Ska faktiskt bli roligt att ha honom närmare och jag är glad att pojkarna kan få en relation till honom.

 

Rasmus som ju snart blir 10 mån har en megajobbig period nu. Dels har det varit lite snorigt å sådär, men det är mammas famn som gäller hela dagarna och sova det är ju som att slösa bort viktig upptäckar-tid. Slutkörd? Ja, det är jag. Samtidigt som jag känner mig helt fastlåst så har jag ju Pontus att konflikta med ungefär 48 gånger i timmen. Men samtidigt är ju Rasmus helt ljuvlig och finare finns inte. Oj så fin han är. Han är som en känslig liten kille och betydligt försiktigare i sin framtoning än vad P var.

Pontus i sin tur är ju otroligt härlig med allt han berättar, fantiserar, analyserar... han är urmysig på så vis.

Finaste bröderna.