Ungefär så känns det nu... Mitt hjärta är det enda jag orkar ge för att vi hör ihop, men jag har inget annat kvar att ge. Ingen energi, inget tålamod, inget bra humör.... Lillaplutten o jag har bråkat hela dagen känns det som, och jag skäms när jag inte orkar hålla igen. När jag faktiskt exploderar framför mitt barn. Mot mitt barn. Och knappt har ork till att ens känna ånger.
Men det gör jag... Fy vad jag avskyr att vara den jag är just nu. Att han sen är trotsig med sitt svajiga humör och jag är hormonstinn med ett minst lika svajigt humör är ingen ursäkt - bara en förklaring.
Jag sa på skämt för inte så länge sedan, att Niklas haft ännu en bra graviditet eftersom jag inte belastar honom med vare sig (speciellt) dåligt humör eller fler arbetsuppgifter, men att jag skulle utnyttja det nu sista månaden. Jag ångrar mig, för jag vill inte alls vara nån instabil-hormon-bitch.
/ Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar